Som man bäddar ...

Jag vill be om ursäkt till alla vars liv jag och mina barn förstört eller stör.
Antagligen var jag värd vartenda slag, varenda spottloska. Jag var värd att hållas fast, att förolämpas framför andra.

När inte ens människorna som betyder mest för mig kan forma någon trygghet vem kan då ?
Jag ser mig om i mitt hem. Ett nytt hus med nya möbler och tänker; Detta betyder inte ett skit. Vems hem är detta ?
När jag står på ruinens brant finns ingen som fångar upp mig.
En sjukgymnast som skrattar åt en olycka, en läkare som rycker på axlarna, en psykolog som inte vet vad jag behöver hjälp med. En tyst telefon som stirrar.

De människor som faktiskt gjort något för mig i mitt liv kan räknas ganska snabbt och lätt.
Några av dom som betydde mest finns inte här längre.
Några försvann när det blev jobbigt, eller dyker kanske upp när livet lättar igen.

Jag försöker ställa upp när det krisar. Jag vill att alla ska må bra, att dom vet att jag finns.
Kanske har det gällt en skjuts till läkaren, kanske ett tillfälle att passa någons barn i ett krisläge, kanske gett en familj som inte haft mat lite bröd.....

Jag är så trött att finnas där för alla men aldrig erbjudas något tillbaka.
Aldrig ett erbjudande om hjälp och när jag själv sjunkit så lågt att jag frågar så är det aldrig någon som har tid eller ens lust.
Jag drar mig att fråga, inte ens de jag lever allra närmst frågar jag om hjälp när jag skulle behöva det. Jag är så trött på att höra nej, se minerna eller höra suckarna. 

Som man bäddar får man ligga heter det, jag har tydligen bäddat jävligt ojämnt av någon anledning.